Buenos Aires de vuelta!

Så har en frisk fläkt anlätt till Argentina. 50 svenskar och norrmän.
Sitter på en sprillans ny svensk dator. Jag märkte att jag saknat å ä ö på tangentbordet. Lite liksom. Fast det är ju en petitess.

Vi har blivit utplaserade i jättefina lägenheter mitt i San Telmo - de finaste av kvarteren i staden. Typ, SOHO, Södermalm.. ja ni vet. Fast hundra gånger mer kultur. Tango, barer, Fernet.

Här bodde Borges i 40 år.

Jag läser spanska och latinamerikansk litteratur.

I min lägenhet bor Elin, Linnéa och Sunniva. Två svenskar och en norska. Vi har det bra tillsammans men jag har fått en chock. Jag är förvirrad, var är jag? Känns som att jag är i skandinavien. Fast jag har varit här jättelänge och VET vad argentina är. Argentina ÄR inte Ipods, laptops eller nya kläder varje vecka. Det är heller inte"finns det inte grovt bröd" eller "nu har vi ätit så onyttigt".

I det här landet oroar man sig inte för sånt skit.

Man oroar sig för andra saker. Eller liksom, man tar vara på de saker man har gratis. Man sitter flera timmar med sina vänner och familj och bara pratar. Man har inte ångest för att man inte tränat på ett tag eller ätit onyttigt några dagar... Man är inte rastlös.

Men nu har allt det dar kommit hit. Jag är som förflyttad tillbaka till medborgarplatsen. Med prestige om man har mycket att göra, med en garderob som bara måste förnyas - för alla andra gör ju det - och med regelbundna och sunda matvanor.
Jag har redan köp nya skor. Första plagget jag köpt sen jag kom hit, nästan.

Men jag är kvar. Argen(s)tina! Som pratar, äter och älskar. Som en argentinare!

Jag har det jättebra. Det är toppen!

Massa roliga minnen har jag också. Från resan genom Bolivia och Perú som jag just kommit ifrån. Men det är bara David som fattar. Vi skrattar varje dag åt något. Ploppar upp, sekvenser. Som i en dröm. Vill inte att det ska blekna bara. Som drömmar vanligtvis gör.

Det vi gör nu har också stor potential. Jag har sagt att jag haft de bästa månaderna i mitt liv - hittills. Man tänker att det kan inte bli bättre.
Men det kommer att bli bättre. Framtiden är ljus.

Jag sitter på bänken i parken och läser Cortázar med min Mate till höger och människor går bredvid. Hälsar schysst med ett leende. Han med hunden stannar ett tag och snackar. Skitsnack. Jag tänker tillbaka på stockholm och sverige - hur ofta händer det liksom? Nej där har man inte tid. Här har man tid, för man vet vad svåra tider är. Och vikten att sprida glädje och att visa att vi alla har ju iallfall varandra - alltid. Och att glädje är långt ifrån saker, prylar.

Ni förstår säkert att jag inte längtar hem.

Besito!